Vad är en vCPU?

vCPU:er är virtualiserade versioner av fysiska CPU:er och en elementär komponent i molnbaserad databehandling. En stor fördel med dessa virtualiserade beräkningsenheter är deras goda skalbarhet, varför de spelar en viktig roll i molnbaserad hosting.

Vad gör en vCPU?

En vCPU (Virtual Central Processing Unit) är den virtualiserade varianten av en fysisk CPU. Med andra ord är vCPU:er de centrala styrenheterna i virtuella maskiner (VM) och molnmiljöer. Dagens flerkärniga processorer kan inte bara användas som en enda vCPU, utan även som bas för flera virtuella CPU:er. Antalet potentiella vCPU:er är inte kopplat till antalet kärnor och trådar (se multithreading), utan snarare till resultatet av följande beräkning:

(Trådar x Kärnor) x Fysiskt CPU-nummer = Antal vCPU:er

vCPU:er är programvaruimplementeringar av fysiska mallar, som uppfattas som riktiga processorkärnor av operativsystemet. Varje virtuell maskin kräver minst en vCPU. Beroende på scenariot kan dock flera virtuella centrala processorenheter också tilldelas om det behövs.

Vilka är fördelarna med vCPU?

Virtuella processorer har några betydande fördelar jämfört med sina fysiska motsvarigheter. De viktigaste fördelarna inkluderar:

• ökad skalbarhet
• förbättrad effektivitet
• ökad flexibilitet
• lägre kostnader

Det som också är bra med virtualisering är den utmärkta skalbarheten för hårdvaruresurser. De vCPU:er som används i en virtuell maskin kan till exempel komma från flera olika fysiska värdar. Det innebär att processorprestanda enkelt kan skalas upp i takt med att arbetsbelastningen ökar.

Om vCPU:er inte längre behövs kan de helt enkelt användas för andra virtuella maskiner. Detta är särskilt värdefullt för hostingleverantörer, eftersom den underliggande infrastrukturen kan delas upp mellan kunderna på ett särskilt effektivt sätt. Användare drar också nytta av detta genom att flexibelt kunnajustera kravet på vCPU:er. Eftersom det inte finns någon fast hårdvarukonfiguration är det lättare att öka eller minska processorkraften för molnservrar eller virtuella privata servrar.

Effektiviteten och skalbarheten hos en vCPU är också fördelaktig när det gäller kostnader. Flera operativsystem inklusive respektive applikationsprogramvara kan köras på ett enda värdsystem. Detta innebär att den tillgängliga datorkraften används optimalt och i många fall minskar behovet av ytterligare hårdvara.

När används vCPU:er?

vCPU:er är nödvändiga för att cloud computing ska fungera. När hårdvara och programvara görs tillgänglig i molnet används virtuella beräkningsenheter. Dessa används till exempel som en del av molnlagring, serverhosting eller när du använder en molndator som Windows 365. Hur många vCPU:er som faktiskt krävs beror på din arbetsbelastning. I många scenarier räcker det med en till två vCPU:er. För mer krävande arbetsbelastningar, t.ex. en databas, e-postserver eller spelserver, är kraven högre. Detta är också fallet när man använder fysiska beräkningsenheter.

Containerplattformar som Docka är en annan typ av virtualiseringsteknik som förlitar sig på vCPU:er. Till skillnad från virtuella maskiner, där fullt fungerande system virtualiseras, virtualiserar containerplattformar endast enskilda applikationer.

Så här beräknar du vCPU-kravet

Den stora utmaningen i en virtualiserad miljö är att tillhandahålla tillräckligt med vCPU:er utan att slösa med datorkraft. För att räkna ut hur många vCPU:er du behöver kan du använda antalet fysiska kärnor du skulle behöva som referens. Om programvaran (glöm inte operativsystemet) kräver åtta fysiska kärnor bör du till exempel tilldela åtta vCPU:er till den virtuella miljön.

Om kraven senare ökar på grund av att du börjar köra fler program samtidigt eller att projektet blir mer komplext, kan du helt enkelt öka antalet vCPU:er. När kraven minskar kan du helt enkelt minska antalet vCPU:er.

För beräkningsintensiva arbetsbelastningar är det också viktigt att vCPU:er tilldelas olika fysiska processorer. Om du t.ex. har en maskinvara med en dubbelkärnig processor (2 fysiska och 4 logiska kärnor) som utgångspunkt bör du dela upp de fyra logiska kärnorna enligt följande för att få optimal prestanda:

• Du tilldelar logisk kärna 0 och logisk kärna 2 till den första virtuella maskinen. Dessa är de första kärnorna i de tvåkärniga processorer som fysiskt har installerats. De resurser som görs tillgängliga bör vara tillräckliga för att utföra arbetsbelastningen.
• Under tiden kan du använda logisk kärna 1 och logisk kärna 3 (de andra kärnorna i de fysiska dubbelkärniga processorerna) för en andra virtuell maskin för arbetsbelastningar som inte har höga krav, t.ex. en DNS-server.